Resan från gymnasiet till studievärlden tog dryga sex månader. Och det var minsann mycket som man fick anpassa sig till under den här tiden. Aldrig tidigare hade framtiden förefallit så nyckfull, skiftande och konstant ombytlig. Man skulle med andra ord kunna säga att kappsäcken inte var tillräckligt väl packad. Fast det var först senare som jag insåg att jag nog bara hade haft tur dittills.
Ändå skulle jag inte direkt vilja säga att jag snubblade in i studievärlden, fast det kanske inte är så långt ifrån en sanning bestående av ett något impulsivt studentbetygsdeltagande och köplatser. Visserligen borde jag kanske ha varit mer förberedd än vad jag i själva verket var, å andra sidan finns det ingen chans i världen att jag skulle ha kunnat vara tillräckligt förberedd. Samtidigt kan jag inte beskriva den vansinniga glädjen av att så oväntat ha blivit tilldelad en studieplats. Äntligen började framtiden sakta forma sig och jag kunde igen se stigen som tett sig så igenvuxen under hela sommaren. Och plötsligt fanns det igen en systematiskt utstakad väg som man kunde vandra vidare på.
”Friheten efter gymnasiet är svindlande och valmöjligheterna oändliga. I princip är man fri att göra vad man vill.”
Någonstans under resans lopp slog det mig hur oersättlig spontaniteten i livet egentligen är. men att abrupt stagnera sysslolös för en fullständigt oförutsägbar tid är som att sätta en kniv i ett barns hand. Det är både farligt och skräckinjagande. Man behöver helt enkelt en gnista, något som leder en vidare i livet, oberoende av vad detta än må vara. Genom att förbli stampande på stället, utan ett minsta tecken på målmedvetenhet, kommer man till slut att förgöra sig själv. Sakta men säkert.
Friheten efter gymnasiet är svindlande och valmöjligheterna oändliga. I princip är man fri att göra vad man vill. Men oberoende av om det betyder att man börjar studera, jobba eller resa världen runt så vet man att det är dags att börja leva sitt eget liv och uppfylla sina egna mål i livet. Allting går vidare och det är förväntat av en att man också gör det.
Framåt. För att man helt enkelt måste.
JANNIKA TÖRNQVIST
