I skrivande stund är det söndag och studentskrivningarna är inne på det sista provet. Mångas facebook-statusar har under veckan skrikit ”Ohi on!” De olyckligt lottade som ännu har B-språket kvar har bittert låtit bli att ”lajka”.
Även om jag själv ännu har den skriftliga delen i franska kvar har en känsla av lugn redan lagt sig över mig. Eller kanske jag bara har förlorat hoppet. Är detta tolv års klimax? Är det denna känsla vi har väntat på? På måndag efter sista skrivningen kommer det antagligen att kännas hundra gånger bättre, ingen skillnad om jag gissat mina svar i läsförståelsen rätt eller inte. Tolv års skolgång är över. Det känns underbart, men samtidigt lite vemodigt. Bekanta ansikten i gymnasiets bekanta korridorer kommer att bytas ut till nya ansikten i nya korridorer. Och från att ha varit en mogen och skrämmande abi blir man en gulnäbb utan den minsta aning om något. Nej usch.
Vad skall man då göra dessa kvarstående månader före dimissionen och den slutliga friheten? Ja, plocka upp nya böcker inför inträdesförhören. De människor som man sett i bibban under pluggandet inför skrivningarna får man ännu titta på i ett par månader tills inträdesförhören. Läsesalen är full av personer med Galenos i högsta hugg, och jag blev väldigt lycklig när jag såg att ’Medierna på marknaden’ bara är 200 sidor tjock. Kanske man har tid att återuppleva sitt sociala liv igen.
Då en gymnasist stiftar bekantskap med en annan gymnasist frågar någon alltid den oundvikliga frågan “I vilket gymnasium går du då i?” Då en abi stiftar bekantskap med en annan abi dyker också en följdfråga upp: “Vad tänker du göra efter gymnasiet?” Den frågan är nu för tillfället aktuellare än någonsin. Den elektroniska ansökningen är uppe till den 16 april. Kön till studiehandledaren ringlar lång och abiturienterna känner sig viktiga och kilar tvåorna (allt är som vanligt alltså).
Själv har jag som tur aldrig haft problem med vart jag skall söka härnäst. Tanken om att studera journalistik dök upp för länge sedan. Lika länge har jag också fått höra diverse spydiga kommentarer om min framtid som kassatant på Alepa. Pulitzer-priset kan jag bara drömma om, det enda priset jag kan vinna är ‘månadens försäljare’ på Alepa. En gång fick jag tips om hur mycket jag får lyfta socialbidrag som arbetslös. (Fint att man blir dömd av hankeiter innan man ens börjat på Soc&Kom). Men även om jag efter ett antal år på Soc&Kom sitter bakom en kassa har jag åtminstone försökt uppfylla mina drömmar, och gjort mitt bästa. Det är mer än vad vissa klarar av.
