De flesta som åker på utbyte under studietiden kommer tillbaka till Finland och märker att ingenting har förändrats. Det är ingen skillnad om du åker för sex månader eller ett år – på något sätt står tiden alltid stilla i hemlandet… OM INTE du råkade åka på utbyte från Soc&kom hösten 2009.

Efter att ha tillbringat ljuvliga sex månader i Australien, studerande miljöjournalistik i Melbourne, kom jag hem till ett iskallt Finland. Visst, det var 50 grader kallare här än på andra sidan jordklotet, men det var inte den största chocken; min skola hade flyttat!

Jag brukade säga att byggnaden på Topeliusgatan är ful, men nu förstår jag att den hade karaktär. Allt ser ju så likadant ut i det nya huset. Jag har lyckats tappa bort mig på Snellmansgatan fler gånger än jag gjorde på ett kampus med 20 gånger fler studerande i Melbourne. Till exempel har jag åkt upp med fel hiss till tredje våningen bara för att märka att jag står i fel torn och tittar rakt över taket in i övningsredaktionen dit jag ville komma.

Jag har lyckats tappa bort mig på Snellmansgatan fler gånger än jag gjorde på ett kampus med 20 gånger fler studerande i Melbourne.

 
De som också har förändrats är de nya studerandena. De har under höstens gång rört sig i skolan och varit med på en hel del fester och lärt känna folk. Så plötsligt uppenbarar jag mig halvvägs genom året, beter mig som om jag känner alla äldre och totalt hör hemma. I alla fall kommer jag själv ihåg hur förbryllande det var när folk kom tillbaka från utbyte under mitt första år.

Jag älskar verkligen att vara utomlands, speciellt i Australien där klimatet är som i ett paradis och människorna varma och tillmötesgående. Men då jag deltog i opersonliga lektioner med 350 studerande, där det var väldigt svårt att få kontakt med någon, då saknade jag Soc&koms små grupper. Jag saknade mina klasskamrater och jag saknade StudOrgs sitser där man alltid kan mingla med vänner. Det är skönt att känna sig så hemma under Soc&koms tak.

Det här var mitt andra utbyte och jag rekommenderar fortfarande varmt att alla som funderar på att åka, ska åka. Det är ett ypperligt tillfälle att studera utomlands ett ämne du inte kan studera vid Helsingfors universitet. Eller en chans att puffa på självförtroendet när du märker att du klarar av allt som kastas mot dig när du är ensam, 10 000 kilometer från din trygga (men ibland tråkiga) vardag.

Vad jag ändå gillar mest är att jag börjat uppskatta Finland på ett helt annat sätt när jag varit borta emellan. Högst antagligen vill jag åka utomlands om fem år igen, men för stunden är jag mer än nöjd med att vara hemma. Jag sätter stort värde på de alldagliga fenomenen som till exempel rågbröd och att man vet vilket håll bilarna kommer ifrån när man går över gatan. Men lite varmare skulle det gärna få bli.

Resan från gymnasiet till studievärlden tog dryga sex månader. Och det var minsann mycket som man fick anpassa sig till under den här tiden. Aldrig tidigare hade framtiden förefallit så nyckfull, skiftande och konstant ombytlig. Man skulle med andra ord kunna säga att kappsäcken inte var tillräckligt väl packad. Fast det var först senare som jag insåg att jag nog bara hade haft tur dittills.

Ändå skulle jag inte direkt vilja säga att jag snubblade in i studievärlden, fast det kanske inte är så långt ifrån en sanning bestående av ett något impulsivt studentbetygsdeltagande och köplatser. Visserligen borde jag kanske ha varit mer förberedd än vad jag i själva verket var, å andra sidan finns det ingen chans i världen att jag skulle ha kunnat vara tillräckligt förberedd. Samtidigt kan jag inte beskriva den vansinniga glädjen av att så oväntat ha blivit tilldelad en studieplats. Äntligen började framtiden sakta forma sig och jag kunde igen se stigen som tett sig så igenvuxen under hela sommaren. Och plötsligt fanns det igen en systematiskt utstakad väg som man kunde vandra vidare på.

”Friheten efter gymnasiet är svindlande och valmöjligheterna oändliga. I princip är man fri att göra vad man vill.”

Någonstans under resans lopp slog det mig hur oersättlig spontaniteten i livet egentligen är. men att abrupt stagnera sysslolös för en fullständigt oförutsägbar tid är som att sätta en kniv i ett barns hand. Det är både farligt och skräckinjagande. Man behöver helt enkelt en gnista, något som leder en vidare i livet, oberoende av vad detta än må vara. Genom att förbli stampande på stället, utan ett minsta tecken på målmedvetenhet, kommer man till slut att förgöra sig själv. Sakta men säkert.

Friheten efter gymnasiet är svindlande och valmöjligheterna oändliga. I princip är man fri att göra vad man vill. Men oberoende av om det betyder att man börjar studera, jobba eller resa världen runt så vet man att det är dags att börja leva sitt eget liv och uppfylla sina egna mål i livet. Allting går vidare och det är förväntat av en att man också gör det.
Framåt. För att man helt enkelt måste.

JANNIKA TÖRNQVIST